mylifemymove

Idag på förmiddagen har vi avverkat lite ärenden...
Ena kan man väl inte kalla för ärende, det var mer en måste sak för att få mer förståelse. Vi var nämligen och besökte vår bortgångna kompis grav. Strosade runt länge på kyrkogården för att hitta den. Det var nära att vi lade våra blommor på en "omärkt" men nyligen "uppgrävd" grav då vi inte hitta rätt och körde men uteslutningsmetoden. Jag hittade dock tillslut ett kors med kompisens namn, födelsedata och dödsdata. Hemskt!
Älsklingen bara kolla på korset och fråga sen om vi skulle hämta en vas till blommorna. Sedan gick han längre och längre bort. Sen kom tårarna, sorgen. Visste att han skulle bli ledsen men inte hur ledsen. "Det känns jobbigt" var allt han sa. När han sedan lade ner sig ros satt han där länge länge innan han hastigt reste sig och gick.

Usch, jobbigt är det och fortfarande lite svårt att fatta trots att man sett hans sista viloplats. Tårögd blir man.
Jag har alltid gillat kyrkan kompisen är begravd vid, numer får jag lite ångest känsla i kroppen när jag ska åka dig. Det är för att jag förknippar den men sorglighet numera. Har gjort det sedan vi begravde och jordfäste farfar där 08.

Nej, nu är vi glada igen. Halv natt väntar.