Dag 17-Mitt favoritminne
Man får verkligen låta sina hjärnceller kämpa och arbeta rejält när det gäller denna listan. Minnet som jag kommer berätta om är kanske inte ett glatt minne på alla sätt men jag tycker det är lite roligt och charmigt ändå på ett vis.
Det hela utspelar sig en söndagseftermiddag. Jag går i andre klass och alla klasskompisar har precis åkt från oss där vi haft en klassträff med korvgrillning i skogen. Hela familjen var i röjartagen på gården. Tror det var för en del av ett av uthusen trillat ihop.
Jag och brorsan står och slår i sönder möbler med en varsin hammare. Vid detta tillfälle står vi och slår på samma stol. Min hammare fastnar i stolen och då utspelar sig följande dialog:
Bror: "Flytta på dig annars slår jag dig i huvudet med hammaren"
Jag: "Jag är på väg"
Hammaren lossnar och jag reser mig sakta uppåt när det säger *pang*. Inte trodde jag att lillebrorsan skulle göra verklighet av sitt hot men ack så fel hade jag. Hammaren träffade mig i huvudet. Ont gjorde det men grina gjorde jag inte. Tog händer till huvudet och höll mot huvudet samtidigt som jag hoppade upp och ner och sprang runt. Efter några sekunder så tar jag ner händerna och till min fasa ser jag BLOD och då börjar jag störtgrina. Minns att jag trodde att jag skulle dö. I samma veva upptäcker mamma att något är fel och kommer springandes likaså pappa, mormor och morfar.
De sätter mig på en gräsplätt och låter mig sitta där, alla andra går in av någon märklig anledning. Morfar kommer snabbt ut med en blöt handduk som han lägger på mitt huvud och sätter sig bakom mig och vaggar lite på mig och pratar lungt med mig. Mamma skriker till oss från köksfönstret, men jag minns inte vad. Hon pratade med larmtjänst i telefon. Efter en stund kommer ambulansen. Och då blev jag arg på ambulanspersonalen som tjatade hål i huvudet på mig när jag bara ville sova. Tur att jag inte gjorde det, då hade jag fått stanna en natt på sjukan.
Ett par timmar senare och lite spraylim i huvudet så var jag åter hemma.
Dagen efter propsade jag på att få ha hockeyhjälmen i skolan för att ingen skulle få se såret. Pappa tyckte det var en dum ide. Så efter mycket om och men och övertalan om att de skulle undra mer om jag hade hjälmen på huvudet fick den stanna hemma. Gissa hur länge fröken Gustafsson orkade hålla tyst om de hela i skolan... max 5 min!
Efter att jag åkt iväg i ambulansen med mamma och mormor, morfar och pappa sitter och pratar vid köksbordet så börjar de fundera på om någon sett brorsan sedan de hände. Ingen hade det. Han hade snabbt försvunnit efter incidenten. Han återfanns bakom tvättmaskinen där han då suttit i någon timme.
Detta är ett minne. Kanske inte favoritminne men det är ett roligt minne. Nåt favoritminne kan jag faktiskt komma på. Har skitdåligt minne, tror jag tappade det i december -99 för innan dess var mitt minne knivskarp...
Det hela utspelar sig en söndagseftermiddag. Jag går i andre klass och alla klasskompisar har precis åkt från oss där vi haft en klassträff med korvgrillning i skogen. Hela familjen var i röjartagen på gården. Tror det var för en del av ett av uthusen trillat ihop.
Jag och brorsan står och slår i sönder möbler med en varsin hammare. Vid detta tillfälle står vi och slår på samma stol. Min hammare fastnar i stolen och då utspelar sig följande dialog:
Bror: "Flytta på dig annars slår jag dig i huvudet med hammaren"
Jag: "Jag är på väg"
Hammaren lossnar och jag reser mig sakta uppåt när det säger *pang*. Inte trodde jag att lillebrorsan skulle göra verklighet av sitt hot men ack så fel hade jag. Hammaren träffade mig i huvudet. Ont gjorde det men grina gjorde jag inte. Tog händer till huvudet och höll mot huvudet samtidigt som jag hoppade upp och ner och sprang runt. Efter några sekunder så tar jag ner händerna och till min fasa ser jag BLOD och då börjar jag störtgrina. Minns att jag trodde att jag skulle dö. I samma veva upptäcker mamma att något är fel och kommer springandes likaså pappa, mormor och morfar.
De sätter mig på en gräsplätt och låter mig sitta där, alla andra går in av någon märklig anledning. Morfar kommer snabbt ut med en blöt handduk som han lägger på mitt huvud och sätter sig bakom mig och vaggar lite på mig och pratar lungt med mig. Mamma skriker till oss från köksfönstret, men jag minns inte vad. Hon pratade med larmtjänst i telefon. Efter en stund kommer ambulansen. Och då blev jag arg på ambulanspersonalen som tjatade hål i huvudet på mig när jag bara ville sova. Tur att jag inte gjorde det, då hade jag fått stanna en natt på sjukan.
Ett par timmar senare och lite spraylim i huvudet så var jag åter hemma.
Dagen efter propsade jag på att få ha hockeyhjälmen i skolan för att ingen skulle få se såret. Pappa tyckte det var en dum ide. Så efter mycket om och men och övertalan om att de skulle undra mer om jag hade hjälmen på huvudet fick den stanna hemma. Gissa hur länge fröken Gustafsson orkade hålla tyst om de hela i skolan... max 5 min!
Efter att jag åkt iväg i ambulansen med mamma och mormor, morfar och pappa sitter och pratar vid köksbordet så börjar de fundera på om någon sett brorsan sedan de hände. Ingen hade det. Han hade snabbt försvunnit efter incidenten. Han återfanns bakom tvättmaskinen där han då suttit i någon timme.
Detta är ett minne. Kanske inte favoritminne men det är ett roligt minne. Nåt favoritminne kan jag faktiskt komma på. Har skitdåligt minne, tror jag tappade det i december -99 för innan dess var mitt minne knivskarp...
Kommentarer
Trackback
